Om att vara rödhårig

Ligger och lyssnar på sommarpratare på podcast. Dagen till ära är ett mycket gammalt sommarprat, 2003 för att vara exakt. Rakel Mohlin är det som pratar.
Det som gör att jag lyssnar på detta gamla sommarprat är att det handlar om att slå hål på myter och reda ut fördomar om rödhåriga.

Jag måste säga att jag känner igen mig mycket i hennes tankar, hur man alltid får skämtsamma frågor/påståenden om hur humöret är, översexuell och ifall man kommer ifrån Storbritannien. Kommentarer om att du inte kan ha den eller den färgen, jo tack jag vet.

Något hon berättar om är att rödhåriga är svåra att bedöva och ofta smärtkänslighet vilket nån forskning visat. Det tycker jag var intressant, vet dock inte om det stämmer, är något skeptisk men det är inget jag tidigare hört eller erfarat. Med tanke på min senaste skräckupplevelse vid bedövningen på vårdcentralen gör ju att man börjar fundera. En generell uppfattning hos en del läkare och forskare har tydligen hävdat att rödhåriga är mer känsliga för smärta i alla fall.

Att vara rödhårig är något som sticker ut och är mer och mer ovanligt. Dock är det något jag är stolt över att vara. Jag älskar (för det mesta) att vara rödhårig. Blekheten och att inte passa i färgglada kläder är inte alltid kul. Utan mitt röda hår känner jag mig dock inte som mig själv, jag har provat ett rebelliskt misslyckat försök som tonåring att färga håret brunt och det fick växa ut igen.
Jag älskar ändå mitt röda hår, det är en del av mig och gör mig till Nathalie.