Semester

Semester, sol och bad och jag ska absolut inte klaga :) 

Halva min semester har nu gått och för att vara den första semester någonsin så känns det riktigt riktigt bra. Jag kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt får betalt för att vara ledig, hur är det möjligt liksom. Jag har inte varit ledig mitt i sommaren sen sommaren 2008 tror jag. Det känns därför väldigt märkligt men såklart fantastiskt skönt. 

Vi är dock inga stora semesterfirare i år som har planerat in någon semestertripp eller så, vilket vi kanske borde gjort eftersom det är vår första semester tillsammans men vi har så mycket med hus att göra för att hålla deadline att vi får mest prioritera det, vilket också är väldigt roligt såklart. 

Nu i veckan har vi dessutom haft nästintill utlandsvärme hemma och detta gör att det nästan är omöjligt att greja på dagen. Idag hämtade jag upp Martin för lite siesta i grejandes och tog med honom till stranden. Det var en mycket skön eftermiddag och Vänern som alltid är iskall bjöd på hela 23 grader, vilket är sjukt. 

Därför har det planerats in heldag på stranden med bästa Emma på torsdag, vi ska ha med strandlunch och hela kittet och det ska bli så mysigt. Det ser jag fram emot. 

Lura inte mamma!

Idag har bebis skrämt upp mig väldigt mycket. Jag har börjat märka tydliga mönster i hennes rutiner (om man nu kan kalla det det) och hon är som mest aktiv under kvällen (20-22) och på morgon (5-7) och ofta någon gång däremellan. Igårkväll kände jag inga rörelser och inte heller imorse, möjligtvis kanske någon svag buff under dagen och mitt mammahjärtat började redan visa sig och oroa sig. Mådde min skrutt inte bra? Varför inga rörelser? Och många dumma tankar for i huvudet. 

Ikväll har hon äntligen varit extra snäll och haft ett gympapass och verkligen visat sin uppenbarelse. Du lurade och verkligen skrämde din lilla mamma. Gör gärna inte om det, jag blir så orolig. Vill att duns ska visa att du växer och mår bra, inte busa sådär. <3 

Midsommar 2014

De fyra senaste midsomrarna har jag jobbat och därför kändes det lite smått konstigt att faktiskt vara ledig denna gången. Vi brukar antingen ha kunnat fira halva dagen om jag jobbat kort eller så har jag inte firat alls. Martin har traditionsenligt för sin familj firat med sin släkt hos hans faster eftersom jag ändå oftast har jobbat. 

Denna gången kunde jag vara med under hela firandet. Dagen började med att jag och Martin tog oss en sväng till tomten och landet för att plocka blommor och björkris för att göra midsommarkransar. Det var så mysigt att strosa runt i dikes kanten och leta blommor tillsammans. Martin nämnde också att det  troligtvis var sista gången vi gjorde på detta sätt och jag frågade varför, då ler han stort och säger att nästa gång har vi med oss en skrinda med lilltjejen i. Tänk att det var den sista midsommaren någonsin som vi inte är föräldrar på. Hur sjukt låter inte det? 

Vi band i alla fall ihop kransar och så hämtade vi upp Martins familj så att de slapp ha flera bilar. Vi åkte ut till Martins faster på landet och där möttes vi av den stora släkten. Midsommarmat och traditionsenligt klubbspel väntade, och killarna vann som vanligt. En midsommar som den brukar vara minus regn otroligt nog. 

En tjejs första klänning

Efter att vi på ultraljudet fick reda på att det med all största sannolikhet är en tös som gömmer sig i magen vågade jag på mig att köpa något som inte är helt neutralt. Lilltjejen har fått sin första klänning. Den är så yttepytte liten men oj så söt. Nu ska hon bara gro färdigt i fyra månader och sen är hon redo för höstens kalas. 

Vecka 22

Nu har vi passerat halvvägs och får jag säga det själv mår jag riktigt bra. Jag mår nästan bättre än vad jag gjorde innan graviditeten. Det enda (egentligen inte så enda) graviditetskrämpa jag känner nu är foglossning. Den blir i och för sig mer och mer påtaglig och efter en dag med mycket lyft gör det fruktansvärt ont på kvällarna. Nöt jag lägger mig ner i sängen är det värst. Att ligga på rygg och förflytta till sidan gör enormt ont i bäckenet/höften. Det är som om man kör knivar rätt in i höften, galet. 

Ett samtal till sjukgymnast väntar, för att möjligen få några  övningar och kanske ett bälte som kan hålla ihop höfterna lite. 

Det mest fantastiska nu är att ja börjat känna betydligt mer rörelser i min mage. Flera gånger varje dag blir jag påmind om att jag inte är ensam. Att jag faktiskt har en liten blivande människa i min mage som styrketränar lite för att få starkare ben och armar. Igår var första gången som jag faktiskt kunde känna hennes buffningar med handen utanpå magen. Jag själv har ju känt det inifrån tidigare men inte utanpå. Så nu väntar jag bara på att Martin ska få rätt timing och oxå få känns vår blivande dotters sparkar. Varje kväll när vi ligger i sängen har Martin handen på magen i hopp om att få känna någon rörelse men lilltjejen är inte jättesugen på att visa sin uppenbarelse för sin pappa. Ofta sparkar hon precis innan och efter, lite typiskt bara för att vi vill känna henne. Men det är väl en tidsfråga. Men för min del njuter jag verkligen av tiden och alla små buff :) 

Nu är vi i halvlek

Det känns verkligen konstigt att halva graviditeten redan har passerat. Det känns som jag varit gravid länge men samtidigt känns det som att det gått enormt fort. Det är en liten sjuk tanke att jag om lika lång tid har min bebis här. 

Det känns som om den roligaste tiden i graviditeten är ungefär nu. Magen börjar bli påtaglig och syns äntligen ordentligt fast jag känner min ännu inte tung och otymplig. Sprattel och buffar känner jag sen den senaste veckan nog varje dag och mer påtagligt. Detta sprattel känns verkligen mysigt! Man blir påmind om att man aldrig är ensam och att det finns en blivande lite dotter därinne. 

Ultraljud no 2

[9 juni]

Denna gången var jag betydligt lugnare i väntrummet än gången innan, nu hade jag ju sett vår skrutt för tre veckor sedan och fått bekräftat att den mådde bra. Vi blev dock väldigt otåliga i väntrummet när en efter en ropades upp och vi satt snällt kvar, drygt 25 minuter efter utsatt tid kon en läkare och ropade upp oss. 

Det var samma visa som gången innan, den kalla gelén på magen och sen körde han igång. Oj, vilken markant skillnad från förra gången. Nu tog skrutten upp mer än hela skärmen, oj vad man kan växa på tre veckor tänkte jag. Eftersom att bevis nu var så stor var det svårare att se eftersom man inte fick samma helhetsbild som tidigare. Men självklart var det fantastiskt att se bebis igen. 

Ultraljudet koncentrerade sig främst på att kika hjärna, hjärta och ryggrad. Läkaren satt länge och kollade på hjärtat och både Martin och jag han bli oroliga att något skulle vara fel men sen efter en stund kläckte han att det såg fullt normalt ut och vi kunde pusta ut. 

Läkaren var väldigt inriktad på vad han skulle höra och han gjorde inga sidospår för att kika på bebis för vår skull. Vi som var nyfikna på könet tänkte att vi aldrig skulle gå reda på det eftersom han kändes väldigt strikt med det han skulle göra. Men när han sa att här ser vi urinblåsan så kunde jag inte hålla mig, nu var han i alla fall nära så jag sa att om han kunde se könet var vi lite nyfikna på att veta. 

Han drog ett varv med instrumentet och tittat på mig och Martin samtidigt som han visar en bild och säger "detta var väl uppenbart?". Jag fattar ingenting och kikar på Martin som är ett likastort frågetecken. Läkaren visar en enligt honom ännu tydligare bild och säger att det är nästan självklart. Det är en liten tjej säger han till sist när vi ändå inte fattar. Vi väntar alltså en liten prinsessa i oktober. Mysigt!!

Första kläderna är inköpta

I april kunde jag inte längre hålla mig utan de allra första inköpet till bebisen blev dessa små söta byxor. Starten på lillknoddens garderob startade.

Graviditetskrämpor

Runt gravidvecka 8

Graviditetskrämporna kvarstår, det värsta är illamåendet och tröttheten. Att nästintill varenda dag känna sig illamående och med en stor avsmak för mat samtidigt som man känner sig omåttligt trött oavsett ovanligt många sömntimmat. En bra jämförelse är att jag numera går runt med en ständig bakfylla. Så känns det i alla fall, att vakna illamående, tvinga i sig någon mat. Lite vila och sedan försöka äta ytterligare lite till och sen ingen som helst energi för att orka göra något.

Det är tufft dessa dagar, speciellt på morgonen men även senare under dagen. Ibland på jobbet får jag antingen ställa mig och ta några extra djupa andetag men ibland klarar jag mig inte utan behöver gå in på toaletten och hulka mig över toaletten.

Att på jobbet byta flera bajsblöjor i rad och tömma illaluktande sopor känns emellanåt riktigt jobbigt. Ytterligare ett besök på toaletten ligger ofta nära till hands vid dessa aktiviteter. Hemma kan jag be Martin ta ut soporna men det är lite svårt att be en kollega eftersom att de fortfarande är ovetandes om det som sker i magen.

När jag kommer hem från jobbet är jag också ofta så trött att jag har svårt att hålla ögonen öppna, att gå och lägga sig runt nio på kvällen är nu nästan en pina då jag knappt orkar hålla mig vaken ända till denna för mig nu sena timma.

En morgon att minnas

En morgon (för nu längesedan) så fylldes hela jag av glädje:

Martin pussade mig som vanligt imorse men sa också extra hejdå för att han skulle åka iväg på skidweekend. Efter pussar han mig också på magen och säger "hejdå killen eller hejdå tjejen där inne. Nu tar du det lugnt i helgen" 

Hela jag fylls av en värmande känsla. En känsla av att jag bär vårt gemensamma barn uppkommer och det känns lite extra fantastiskt. Att jag fick äran att få denna vackra man som sambo och som blivande pappa till mitt barn är något jag verkligen är lycklig över. En fullkomligt övermäktig känsla slog mig denna morgon och jag vaknade verkligen med ett leende denna morgon.

Detta trodde vi inte på denna bilden när vi precis hade träffats och var 16 resp. 17 år. 

Första mötet med barnmorskan

En vecka efter beskedet om graviditeten ringde jag barnmoskemottagningen och sa att jag ville skriva in mig hos dem. Jag fick en tid veckan därpå och Martin och jag gick dit tillsammans. Eftersom att barnmorskan ligger i samma hus som studentkåren smög vi oss försiktigt dit i hopp om att inte möta något känd person, eftersom vi ville ha nyheten för oss själva ett tag till.

Väl hos barnmorskan var det först dags för mig att ta lite prover, vikt och urinprov. Sedan fick vi möta barnmorskan och svara på lite frågor och prata om förväntningar på graviditeten och så. Jag förklarade också att vi är osäkra på hur vi ska beräkna graviditeten eftersom jag haft sån oregelbunden mens, men utifrån det vi vet tyckte barnmorskan ändå att vi skulle beräkna utifrån senaste mensens första dag som man brukar göra. Väl då blev vi framflyttade ungefär 2 veckor emot vad jag egentligen trodde att det var.

Besöket hos barnmorskan gjorde att det hela kändes något mer verkligt, vi hade skrivit in oss hos barnmorskan som ska följa oss genom hela graviditeten och hon sitter och gratulerar oss för att vi är blivande föräldrar, det känns lite märkligt men såklart fantastiskt roligt. 

Vecka 9 (8+0) 

Vid beräkning från senaste mensen går jag idag in i vecka 9. Jag tänker mycket på och längtar efter vecka 12. Dels för att delge den stora nyheten men framför allt för att missfallsrisken minskar markant. Jag funderar mycket på att det kan gå fel men vänjer mig mer och mer vid tanken att jag är gravid. Det är fortfarande svårt att greppa och förstå att det är sant, kanske är det bara en uppskjuten mens ändå är jag dum nog att tänka. På onsdag har vi inskrivningssamtal hos barnmorskan och det ska bli spännande och om en kanske lite mer verkligt då. 

Symptom jag känt/känner av är illamående de om det går för långt emellan måltiderna, stundvis molvärk i livmodern (antagligen växtvärk) och kissnödighet. Lite putmage (antagligen pga tarmar, så full av gasmage) träder fram lite och speciellt på kvällen idag. Då har jag minsann inga tajta kläder gör få avslöjar det nyheten även om det bara är gas eller vad det är så ser jag ändå lite gravid ut. 

Idag har jag (inte ännu behövligt) köpt mina första mammabyxor. Jag ville prova ut min stl och av ett par hängde det bara tre par kvar och ett par var i min stl så då fick jag passa på. Så om en månad kanske, är det kanske dags att börja använda mina byxor. 

Berättade för föräldrarna

När vi plussat räknade jag ut att jag borde vara i vecka 5, väldigt tidigt i graviditeten och fortfarande kan mycket hända. Vi hade tidigare pratat om att ha nyheten för oss själva ett tag innan vi berättade för att man vet aldrig hur det går. Man vill liksom inte ta ut glädjen i förskott om det skulle hända något tråkigt. Saken var den att nyheten kom till oss 17/2 och 20/2 hade jag en tåoperation planerad där jag verkligen bönat och bett om både smärtlindring och lugnande tabletter vilket nu inte längre var möjligt, alltså var vi tvungna att berätta för mamma eftersom hon skulle följa med mig till sjukhuset. 

Vi valde då att berätta för familjen. Vi skrev ett kort som vi låtsats kommit på posten och sa att det låg utanför brevlådan, ni måste tappat brevet. I brevet stod det: 

Hej! 

Om åtta månader väntas ett hus vara färdigbyggt. Hoppas att ni kan stötta och vara en hjälpande hand under tiden så att det finns ett hus för mig att flytta in i. Kram till farmor/mormor och farfar/morfar från mig som kommer om 9 månader. 

Reaktionen var övervägande glädjetårar. Martins syster fick också ett kort men med annan text om att hon nu skulle få jobba hårdare för att lära mig massa bus och med hälsning ifrån bebisen även där. 

Så i nuläget vet endast den absolut närmsta familjen något, även om jag har väldigt svårt att hålla mig så vill vi ändå vänta tills missfallsrisken minskat. 

När vi plussade

Vi hade bestämt oss för att vi skulle försöka starta bebisverkstaden när bebis som tidigast skulle komma i oktober, eftersom huset då beräknas att vara inflyttningsklart. När vi väl kom till kritan och egentligen kunde börja försöka blev vi lite nervösa och tänkte att lite tidsmarginal till huset kanske ändå inte vore fel. Vi bestämde oss för att skydda oss en månad till. Några få undantag från skydd blev det, sista veckan innan beräknad mens tänkte jag att det är knappt någon idé att använda skydd för chansen att bli gravid är minimal. Visst visste vi att chansen fanns men vi tänkte blir det så blir det  men tanken var att försöka månaden därpå. Självklart hade det varit lika välkommet vilket månad den än blev. 

Efter det att jag slutade med p-piller har mensen varit något oregelbunden men den har ändå kommit varje månad. Likadant denna månaden tänkte jag, jag tyckte mig känna flera gånger att snart är den påväg så jag bekymrade mig aldrig för att den inte skulle komma för jag kände ju i magen att det var dags, lite smått molvärk och ömma bröst, den kommer vilken dag som helst var min tanke. Efter lite väl många dagar gjorde jag ändå ett test för att se om det nu bara var kroppen som krånglade efter p-piller avbrott eller var det så att jag var gravid. Testet visade negativt och jag blev lite bitter på att mensen nu börjat krångla efter några månader som den funkat, det var så olägligt nu när vi skulle börja försöka få barn. Fortfarande kommer ingen mens och jag gjorde ytterligare ett test när menscykeln börja gå upp emot 38 dagar, fortfarande negativt. Jag ställde mig nu in på att mensen krånglar och säkert gör uppehåll denna månad (vilket ändå är vanligt efter p-piller avbrott). En morgon när jag åkte till jobbet kände jag mig så illamående men åt lite och det var över. Ytterligare en misstanke ställdes men samtidigt inte eftersom magsjuka går på förskolan. Inget mer med det, men när jag berättade detta för Martin bestämde vi oss för att köpa ett "riktigt" test, innan har vi haft billig variant jag köpt på Ullared som varit skönt att haft liggandes när misstanken faller på vid mycket oregelbunden mens. 

Jag gick in på toaletten öppnade testet, doppade stickan och lade det ifrån mig, det blinkade ett timglas och sedan kom "Gravid" upp på displayen och jag började skaka av glädje och även lite förundran, det var (och är en vecka senare fortfarande) ofattbart. Jag är gravid! Jag gick ut till Martin i köket och visade testet och han börjar skratta och säger, nu får jag minsann bygga på älskling. Ett glädjerus läggs över oss och det faktum att vi väntar barn. 

Min vy har ändrats

Mina väldigt få läsare är troligtvis knappt kvar eftersom jag inte gjort något inlägg här sedan väldigt länge. Jag har en rad med utkast som jag skulle kunna posta nu efter att nyheten om att vi väntar barn är officiell på sociala medier. Vi ville vänta tills efter ultraljudet med att berätta nyheten för alla medan närstående har veta det ett tag såklart, därför kommer nu en mängd inlägg som egentligen är väldigt gamla att postas. Alltså ett gäng med inlägg om hur graviditeten är och har varit. Det är främst kul för mig själv att dokumentera detta och läsa igenom sen.

Min vy nedåt börjar sakta ändras, byxknappen är inte längre något som är synligt när jag kollar nedåt. 

Babynest

Jag har sett så mycket om babynest på bloggar och liknande och många verkar ta fram husmodern i sig och knåpat ihop ett egengjort. Jag tog efter idén och tänkte att det kan bli en liten utmaning, speciellt med tanke på hur ofta (läs, sällan) jag använder symaskinen. Tyg och annat material köptes in och med en bild från en blogg om mönster försökte jag göra min version av ett babynest. Resultatet finns på bilder nedanför 

             Och får jag säga det själv måste jag säga att jag är sjuhelsiktes nöjd. För att vara mig är det en merit att jag ens fick ihop det och resultatet blev dessutom bra, visst kan man se om man granskar noga att det är hemmasytt men det är även lite charmen över det hela. Jag är helt enkelt väldigt nöjd och har fått lite mersmak, vad ska jag ta mig an för projekt härnäst? En lapptäckesfilt till vagnen är en av funderingarna, vi får se.. 

Ultraljud

Att göra ultraljudet var en av de absolut häftigaste upplevelserna i hela mitt liv. Eftersom jag ligger lite efter i bloggen gjordes ultraljudet 15 maj så det var några veckor sedan men ack så häftigt det var. 

När vi satt i väntrummet var det många känslor som spirade i mig, allt ifrån förväntansfull till skräckslagen till nervös. Att veta att vi inom en kort stund skulle få se vår bebis kändes så overkligt, och att det äntligen var dags. Jag som sett fram emot denna dagen så länge. När vi väl kom in i undersökningsrummet blev jag lite nervös när hon tog gelen på magen och tog fram ultraljudsinstrumentet. Nu var det dags. När hon tog instrumentet mot magen högg det till av nervositet och sen såg vi en liten krabat formad som en människa och ett litet hjärta som pickade och all nervositet försvann och utbyttes mot en enorm glädje. Jag vet att jag hann tänka att varför rör den sig inget men just då kom en liten vift med armen och det var verkligen så fantastiskt att se. Detta var vår lilla bebisen, den som ska komma till oss i oktober. 

Undersökningen påbörjade och hon började titta runt för att konstatera att det "bara" var en bebis och sedan börjades mätningarna. Ganska så snart sa hon att den var mindres förväntat och frågade om mensens regelbundenhet. Vi var innan medvetna om att detta troligtvis skulle ske och enligt våran egen teori så trodde vi att bebisen var lite yngre än vad barnmorskan trodde, vilket visade sig stämma. Vi trodde att vi var i vecka nitton men blev flyttade tillbaka till början av vecka sjutton. Bebisen var 19 dagar färskare än barnmorskans beräkning. 

Annars verkade alla mått stämma, hjärna, hjärta och ryggrad såg bra ut och barnet gjorde många friskhetstecken med att sparka, dricka massa vatten och vifta med handen. Barnmorskan sågades hon behövde se trots tidiga veckor men ändå ska vi få göra ytterligare ett ultraljud 9 juni för att de har en sådan policy om man blir flyttad mer än 14 dagar. Det är något i hjärtat på lillknodden som är mer utvecklad i senare graviditetsvecka som man då kan kolla på och det är inte oss emot att få se den lilla en gång till. 

Bebisen ville dock inte vara med så bra på bild, när barnmorskan skulle ta bild rörde den signaler sprattlade till, så att bli fotograferad var inget som den var jättesugen på. Bebisen var mest bara törstig hela tiden. När vi tittade på helhetsbilden sa hon att oj vad den dricker och visade munnen som rörde sig och sedan kollade hon runt på lite mått och så tillbaka till ansiktet och då dricker bebisen fortfarande. Vi kommer behöva arbeta med att få lillknodden att dricka med måtta sen i tonåren minsann. Vi skämtade i alla fall om detta på vägen ut från ultraljudet. 

Lillknodden ville heller inte visa sig så mycket av vem den var, eftersom det var tidiga veckor var det också svårt att se men först trodde hon att det var en liten tös men sen när den vände sig om var hon inte lika övertygad och trodde snarare på en kille. För mig spelade det gången roll att få veta efter att jag fått veta att bebisen växer och mår bra men Martin vill verkligen veta vem det är som gömmer sig i magen. Vi får hoppas att bebis är mer sugen på att visa upp sig nästa gång. 

Jag kan i alla fall säga att jag längtar enormt till vi får se lillknodden igen, det var ju så kul.

Vecka 15

En milstolpe i graviditeten är nådd, nu har jag varit gravid i 100 dagar, över en tredjedel av graviditeten har gått och en liten mage har börjat uppenbara sig. Den är numer svårt att dölja det hela om tighta kläder bärs men det går fortfarande väldigt bra med andra kläder. Mitt kära illamående börjar försvinna mer och mer vilket jag tackar enormt för. Lillskrutten har fått sin mamma att må illa lite väl mycket nu. Jag längtar enormt till att få göra ultraljudet och se den lilla i magen och se att den växer och mår bra, det är ibland helt självklart att vi ska blir tre men oftast är det bara enormt svårt att greppa och förstå, tänk att det ligger en människa och växer i min mage. 

                                           

2014 kommer vara vårt år

Det är mycket på gång i våra liv nu, många bollar i luften. Jag inledde året med att ta examen och börja jobba. Vilket är en stor omställning från att gå i skolan, självklart en positiv omställning. Min andra hälft har spenderat många timmar med att forska i olika beslut i huset,  vilka fönster blir förmånligast, vilken avloppsanläggningar ska installeras, möte med jurist eftersom vi tar lån tillsammans utan att vara gifta, lånegodkännande från både banken och oss. Ja man fattar själv, det är lite jobb i det, men roliga beslut för varje beslut är ett mindre och ett steg närmre huset. 

Förväntansfulla på kommande året

Våren är nu dessutom kommen och arbetet på tomten är snart ett faktum speciellt eftersom lite ändringar i livssituationen gör att det vore toppen för oss att kunna flytta in i oktober, helst slutet av september för att det ska bli så optimalt som möjligt. Det gäller nu att jobba för att nå drömme, det kommer vi göra, en mycket spännande resa väntar oss detta året. Förväntansfulla paret 

Nageltrång - Omtumlande dag

Idag har det varit en minst sagt omtumlande dag. Dagen som jag gått och både längtat efter och fruktat sen i september. Det var dags att göra något av min tå. Jag har väntat så länge på att remissen från vc skulle tas om hand om. För några veckor sedan fick jag en kallelse från kirurgmottagningen på Uddevalla sjukhus att jag var välkommen för besök 20 februari. På kallelsen stod det att de skulle göra en bedömning och ev operera tån och jag har sedan dess varit mycket orolig för att operation inte skulle ske och att de skulle skicka hem mig med penicillinkur ,eftersom tån var enormt inflammerad.

I vilket fall som helst har jag fruktat dagen länge och idag var det dags. Dagen D var kommen, mamma hämtade mig och vi packade in kryckorna i bilen och tog oss till Uddevalla och kirurgmottagningen. I väntrummet satt jag och skakade av ångest men kände mig ändå lite peppad på att få det gjort, samtidigt var jag  livrädd. Väl inne på undersökningsrummet var det inget snack om att operationen skulle ske. Jag lade mig tillrätta på båren och operationsbordet riggades. De fasansfulla bedövningssprutorna (de som jag bävat så för) var nu ett faktum. Liggandes där på bordet kände jag mig inte stor och kaxig när jag skrikandes och gråtandes klämde mammas hand. Det gick som tur var snabbt över och kirurgen lämnade rummet för att bedövningen skulle få en chans att verka. Fortfarande väldigt spänd med något lättad över att sprutorna var över låg jag där och väntade. Kirurgen kommer tillbaka och börjar skrapa lite på tån och jag säger att jag behöver mer bedövning. Ytterligare en spruta givs och jag får vänta igen, kirurgen kommer tillbaka en stund senare. Han börjar skära i tån och jag märker att bedövningen inte tagit ordentligt eftersom det gjorde enormt ont. Kirurgen blir frustrerad och säger att han på sina 20 år som kirurg aldrig varit med om att en patient efter så mycket bedövningsmedel fortfarande inte är bedövad. Du spänner dig för mycket och den inflammerade delen går inte att bedöva men jag ger dig ytterligare en spruta annars får det bli sövning längre fram vilket är mycket större påfrestning på kroppen sa han åt mig. Jag fick ytterligare en spruta och bedövade inte den fick jag ta ett ställningstagande om jag skulle operera ändå eller om jag skulle bli sövd någongång längre fram. Skärp till dig nu för tusan Nathalie var min tanke och jag försökte göra allt för att spänna av. Kirurgen försvann igen och mamma försökte peppa mig till max och pratade om roliga saker som skulle få mig att slappna av. Kirurgen kom tillbaka och nu var det dags med ytterligare ett försök, han skär  i tån och jag är bedövad. Jag blir så lättad och ropar score! Ungefär en halvtimma senare är jag färdigopererad och kirurgien hade nu dragit bort  hela tånageln för mig och skrapat och karvat bort nagelroten för att nageln inte ska komma upp igen. (Inte 100% garanti men hans erfarenhet var att det brukar gå bra) 

Med halva foten bedövad tar jag mig nu till bilen utan problem och vi bestämmer oss för att åka och äta. Mitt under maten inser jag att bedövningen börjar släppa och att det börjar göra fruktansvärt ont. Alvedon intas och jag åker med mamma och blir nedbäddad i hennes soffa. Jag vet inte om jag ska ligga, sitta, eller hur jag ska bete mig för det gör så bövelens ont. Tårarna bara rinner av smärta och det finns inget mer jag kan göra. Martin kommer senare och hämtar mig och får lyfta in mig i arbetsbilen för att jag inte själv kan kliva upp. Och tårarna rinner för att det gör så galet ont. Kommer hem och kryper ner i sängen och inser att förbandet nu är blodigt och måste bytas. Mamma får komma och hjälpa mig och när jag väl fick av bandaget avtar smärtan något men att sätta på ett nytt var olidligt smärtsamt. Det nya sattes inte riktigt lika hårt och smärtar avtog något, jag klarar nu av smärtan utan att tårarna rinner men jag är liggandes och det gör för ont för att kunna slappna av och somna. Det går inte att ligga skönt och när man inte blir distraherad av något annat man gör så blir smärtan betydligt mer påtaglig och lagom tills jag är nära på att somna måste jag byta läge på foten. Jag kan säga att det känns att jag lever och det är absolut den mest smärtsamma operationen efteråt (jämfört med mina tre tidigare operationer). Jag får glädjas åt att det nu (förhoppningsvis) har vänt och nu går mot det bättre. 

Det går bra nu, kompis det går bra nu...

Nu har jag jobbat i en månad redan och äntligen har jag fått min fasta plats på förskolan istället för att hoppa runt på olika avdelningar. Jag är väldigt nöjd över mitt jobb men det känns fortfarande lite overkligt att skolan faktiskt är färdig. Ibland känns det fortfarande som om jag är på praktik och snart ska tillbaka till skolan och skriva reflektion över hur praktiken gått men så är inte riktigt fallet. Jag ska fortsätta jobba länge länge till och det känns faktiskt väldigt bra.

 Egentligen har jag inte så mycket att delge, mycket fokus ligger på jobbet just nu och komma in i det ordentligt annars rullat allt bars på. Det är bara att passa på att njuta av att allting fungerar bra och att jag har det väldigt bra med heltidsjobb, fina människor i min närhet och fina framtidsplaner som snart drar igång med husbygge. Ett egentligen totalt värdelöst inlägg men ett litet tecken för mina alla (typ 4 ;)) läsare på att jag lever och mår väldigt bra.

Lärarexamen 2014

För 3,5 år sedan var sommarlovet från gymnasiet slut och sommarjobbet på äldreboendet avslutades. Jag hade flyttat hem till Vänersborg igen och jag tog min skuttbil och åkte till Högskolan Väst för att börja på lärarprogrammet. Att det redan har gått över tre år känns sjukt, det har verkligen gått så himla fort. 

I fredags var det i alla fall dags för examenshögtid på skolan och faktumet var här att nu är jag en nyexaminerad lärare, hur sjukt är inte det? 

Vi gick in och satte oss i skolans aula, Albertsalen och där såg man alla klasskompisar man gått med under tre års tid. Tal från lärare hölls, musikunderhållning och diplomutdelning. The world greatest med R Kelly sjöngs och då kände man sig så verkligen som världens bästa som har gått igenom utbildningen utan någon som helt komplettering eller omtenta. Jag är verkligen stolt över mig själv som klarat mig igenom utbildningen så bra. 

Det firades på fredagen med familj, vi fick ta firandet i två omgångar, först med min familj och sen på kvällen kom svärföräldrarna för lite god mat och tårta. Tårtan var så galet god men framför allt så himla fin, helt fantastiskt bra av Jeanette som bakat tårtan alldeles själv. 

En väldans massa fina presenter fick jag också, förutom en mängd fina blommor fick jag ett helt otroligt kakfat av Martin. Smycken, köksgrejer, syskrin, choklad, blomstercheckar.  Jag är en lyckligt lottad människa som har så fina människor omkring mig. Nu i helgen har jag bara njutit av känslan av att vara färdig med skolan. Men imorgon är det jobb som gäller igen, nu kör vi!! 

När det händer...

Efter nyår har allting gått i en rasande fart och många milstolpar i mitt liv passerar just nu. Allting har fallit på plats en efter en. Jag är verkligen i slutspurten av utbildningen och imorgon väntar sista momentet på hela utbildningen, granskningsseminarie av uppsatsen. Jag har dessutom redan börjar jobba också, vilket jag har svårt att förstå. Att jag har ett jobb som jag faktiskt inte bara jobbar som timanställd eller som sommarvikarie på, ett jobb där de får ringa in någon annan timmis om jag skulle bli sjuk och inte där jag hoppar in vid annan sjukdom. Det är en galen tanke. Nu väntar examen på fredag och sedan är det jobba fullt ut som gäller. 2014 känns som ett spännande år för mig! 

Idag är jag bara lycklig!

Ibland är man bara så himla nöjd. Idag träffade jag först min bästa vän och sen låg jag i soffan och läste en skönlitterär bok till skillnad från all kurslitteratur som har lästs det senaste. Ikväll har jag träffat mina bröder och varit hos mamma och Borny. Det låter inte mycket för världen men det känns verkligen som att det är livskvalité, mys med vänner och familj och lite egenmys på det. Ibland behövs det inte mycket! 

2014 here we come

Nyårsafton 13-14

Förra året gick våra nyårsplaner i kras och vi blev i sista sekund hemma bara jag och Martin. Vi hade städat bort julen och lägenheten var skinande ren. Vi vaknade upp 2013 i en fin lägenhet utan någon som helst bakfylla och var bara lyckliga. Om nyårsafton speglar hur året ska bli så blev även året lika bra som nyår. 2013 har varit ett år som gått superfort och utan några jättestora uppförsbackar. 

Nyårsafton i år spenderades på samma sätt, hemma bara jag och Martin. Vi lagade plankstek med ryggbiff, duchessepotatis och egengjord bea-sås och till det tog jag mig ett glas rött, det var mumsigt gott. 

Vi spelade spel, pratade om året och satte upp en del mål för kommande året. Vi firade också en liten inte ännu officiell nyhet! 2014 kommer bli ett bra år! 

Christmas 2013

Julen passerade fort som alltid. På julaftonsmorgon fick vi upp och gjorde i ordning oss och bytte våra julklappar här hemma. Jag hade ett paket under granen men det var den bästa. En scrapbooking-maskin som verkligen är något utöver det extra och egentligen alldeles för mycket för mig. Jag blev helt överlycklig, som även bilden visar. 

Vi firade resten av julafton hos mormor och morfar med alla kusiner. Borny hade blivit sjuk så de kunde tyvärr inte komma, vilket var väldigt tråkigt.  Julmat, Kalle Anka och julklappsspelet väntade. 

Sen for vi mot Skaraborgsslätten mot svärföräldrarna där vi åt lite gott innan vi gick och la oss. 

På juldagen blev det julfirande igen och det var supermysigt och verkligen en bra dag men även min andra familj. Julen var toppen och precis som den skulle vara med att umgås och ha det gott med familj och släkt!