Det var längesedan jag träffade mina älskade lillkusiner som vi äntligen lyckades få en tid bland allas olika scheman. I samma sekund som vi sveper in med bilen ser jag en liten tös på 5 år få det största leendet och sätter fart mot bilen för att ge mig världens största kram. Då är det allt bra underbart, det är något speciellt med barns glädje, det ger så oerhört mycket. De delar med sig av deras känslor på ett annat sätt än vuxna som mer håller tillbaka på både positiva och negativa känslor. Barn är underbara (Hej, blivande lågstadieläraren!)
Barnen var i alla fall mycket glada och goa. För pojkarnas del händer det så mycket, de pratar mer och mer för varje gång man träffar de och två riktiga busfrön får man säga. Fast ack så goda sådana!
 |
| Bus-Melker skulle minsann ha på sig min sjal med blommor på enda från att jag kom tills jag åkte. |
 |
Mina godningar!
Agnes, Malte och Melker |
 |
| Lillkillen ville ha en tuppkam |
 |
| Snälla Nathalie, kan inte jag få ha samma frisyr som dig? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar