När vi satt i väntrummet var det många känslor som spirade i mig, allt ifrån förväntansfull till skräckslagen till nervös. Att veta att vi inom en kort stund skulle få se vår bebis kändes så overkligt, och att det äntligen var dags. Jag som sett fram emot denna dagen så länge. När vi väl kom in i undersökningsrummet blev jag lite nervös när hon tog gelen på magen och tog fram ultraljudsinstrumentet. Nu var det dags. När hon tog instrumentet mot magen högg det till av nervositet och sen såg vi en liten krabat formad som en människa och ett litet hjärta som pickade och all nervositet försvann och utbyttes mot en enorm glädje. Jag vet att jag hann tänka att varför rör den sig inget men just då kom en liten vift med armen och det var verkligen så fantastiskt att se. Detta var vår lilla bebisen, den som ska komma till oss i oktober.
Undersökningen påbörjade och hon började titta runt för att konstatera att det "bara" var en bebis och sedan börjades mätningarna. Ganska så snart sa hon att den var mindres förväntat och frågade om mensens regelbundenhet. Vi var innan medvetna om att detta troligtvis skulle ske och enligt våran egen teori så trodde vi att bebisen var lite yngre än vad barnmorskan trodde, vilket visade sig stämma. Vi trodde att vi var i vecka nitton men blev flyttade tillbaka till början av vecka sjutton. Bebisen var 19 dagar färskare än barnmorskans beräkning.
Annars verkade alla mått stämma, hjärna, hjärta och ryggrad såg bra ut och barnet gjorde många friskhetstecken med att sparka, dricka massa vatten och vifta med handen. Barnmorskan sågades hon behövde se trots tidiga veckor men ändå ska vi få göra ytterligare ett ultraljud 9 juni för att de har en sådan policy om man blir flyttad mer än 14 dagar. Det är något i hjärtat på lillknodden som är mer utvecklad i senare graviditetsvecka som man då kan kolla på och det är inte oss emot att få se den lilla en gång till.
Bebisen ville dock inte vara med så bra på bild, när barnmorskan skulle ta bild rörde den signaler sprattlade till, så att bli fotograferad var inget som den var jättesugen på. Bebisen var mest bara törstig hela tiden. När vi tittade på helhetsbilden sa hon att oj vad den dricker och visade munnen som rörde sig och sedan kollade hon runt på lite mått och så tillbaka till ansiktet och då dricker bebisen fortfarande. Vi kommer behöva arbeta med att få lillknodden att dricka med måtta sen i tonåren minsann. Vi skämtade i alla fall om detta på vägen ut från ultraljudet.
Lillknodden ville heller inte visa sig så mycket av vem den var, eftersom det var tidiga veckor var det också svårt att se men först trodde hon att det var en liten tös men sen när den vände sig om var hon inte lika övertygad och trodde snarare på en kille. För mig spelade det gången roll att få veta efter att jag fått veta att bebisen växer och mår bra men Martin vill verkligen veta vem det är som gömmer sig i magen. Vi får hoppas att bebis är mer sugen på att visa upp sig nästa gång.
Jag kan i alla fall säga att jag längtar enormt till vi får se lillknodden igen, det var ju så kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar