Berättade för föräldrarna

När vi plussat räknade jag ut att jag borde vara i vecka 5, väldigt tidigt i graviditeten och fortfarande kan mycket hända. Vi hade tidigare pratat om att ha nyheten för oss själva ett tag innan vi berättade för att man vet aldrig hur det går. Man vill liksom inte ta ut glädjen i förskott om det skulle hända något tråkigt. Saken var den att nyheten kom till oss 17/2 och 20/2 hade jag en tåoperation planerad där jag verkligen bönat och bett om både smärtlindring och lugnande tabletter vilket nu inte längre var möjligt, alltså var vi tvungna att berätta för mamma eftersom hon skulle följa med mig till sjukhuset. 

Vi valde då att berätta för familjen. Vi skrev ett kort som vi låtsats kommit på posten och sa att det låg utanför brevlådan, ni måste tappat brevet. I brevet stod det: 

Hej! 

Om åtta månader väntas ett hus vara färdigbyggt. Hoppas att ni kan stötta och vara en hjälpande hand under tiden så att det finns ett hus för mig att flytta in i. Kram till farmor/mormor och farfar/morfar från mig som kommer om 9 månader. 

Reaktionen var övervägande glädjetårar. Martins syster fick också ett kort men med annan text om att hon nu skulle få jobba hårdare för att lära mig massa bus och med hälsning ifrån bebisen även där. 

Så i nuläget vet endast den absolut närmsta familjen något, även om jag har väldigt svårt att hålla mig så vill vi ändå vänta tills missfallsrisken minskat.