När jag var arton var livet lite annorlunda. Jag bodde nu hemma hos Martin och hans familj på landet utanför Vara. Helgerna spenderades ofta i Vänersborg hos min mamma eller så utforskades det då främmande kroglivet ihop med vänner. Torsdagar spenderades på dansandes på dansgolvet ihop med vänner, sovmorgonen på fredagen har aldrig varit så välkomnande.
När jag var tjugo hade jag flyttat hemifrån och påbörjat studentlivet i Trollhättan. Jag spenderade nästan varenda helg med att umgås med mina nyfunna högskolevänner eller ska man kallade kårvänner. Många helger spenderades i en ny klänning på studentpubens dansgolv.
När jag nu strax är tjugotvå känns en kväll på kåren främmande och inte alls lockande. Jag uppskattar mycket mer att umgås med vänner över god mat och dryck. Att sitta och prata över en middag prioriteras före en danskväll stupfull på krogen. Söndagar förr spenderades bakfull i sängen medan jag nu mycket hellre åker iväg till svärföräldrarna på god söndagsmiddag eller tillsammans med mannen i mitt liv.
Jag tycker det är fascinerande hur livet är uppbyggt i passager där var sak har sin tid. Saker och ting förändras både till det bättre och sämre, en kväll ihop med bröder och pappa är inte längre möjlig av förklarliga orsaker vilket jag tycker är tråkigt medan en kväll på studentkårens pub är fullt möjlig men inget jag längre finner intressant. Vänner jag hade då finns inte nu, vänner jag har nu fanns inte då. Några, guldklimparna finns kvar. Några har tillkommit.
Det som varit ständigt från under dessa sex år är Martins närvaro. Tillsammans bildar vi ett liv vi vill leva och var vi befinner oss om två år är förhoppningsvis helt fantastiskt och fortfarande overkligt. Vi har våra planer, så får vi se om det lyckas bli verklighet .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar