Sometimes its hard..

Att söka jobb kan vara den mest självförtroendedödande grejen jag varit med om. Det tär mig sönder och samman. Man skriver personligt brev efter personligt brev och skickar in ansökan efter ansökan i hopp om att någon ska höra av sig. Gör de det? Nej! 

Sen att man ser att klasskamrat efter klasskamrat lägger upp bilder på anställningsbevis och skriver om att de får jobb svider gott i hjärtat. Visst är jag glad för deras skull men det är samtidigt svårt att vara genuint glad när en vän får fyra erbjudanden om jobb och andra får gå på flera olika intervjuer och jag får INGENTING! Ett ynka massutskick i mejl om att en (av många sökta) tjänst är tillsatt till någon annan. 

Man börjar fundera på vad man gör för fel, varför är ingen intresserad, borde jag skriva de personliga breven på annat sätt eller är jag helt enkelt inte det någon arbetsgivare söker? Är jag inte lämplig? Man placerar mycket giller i huvudet på sig själv alltså. Man ser tjänst efter tjänsts utgångsdatum passera utan något samtal. Det är bara att stryka ytterligare ett jobb ifrån listan och lägga på minnet att det är ytterligare en arbetsgivare som tycker att man är ointressant. 

Innerst inne vet jag att jag är lämplig och att jag kommer göra ett bra jobb men hur ska man kunna visa det när ingen hör av sig. Att försöka tänka på ödet och att jobbet för mig kommer senare fungerar inte, jag tror inte på något öde. Varför skulle det i så fall vilja plåga mig så? 

Självförtroendet är i bott och allt med detta jobbsökandet känns som en enorm ångestfylld stressande faktor som tär något fruktansvärt på mig. Ju längre tiden går och ju fler andra som får jobb ju mer värdelös och nedtryckt känner jag mig. 

Folk säger tids nog kommer det ett erbjudande och jag säger bara, när fan då? Det är svårt att se det hela positivt. 

/en bitter, ledsen, ångestfylld, stressad, orolig Nathalie med ett självförtroende i bott. 

Jag vet att ni (ynka få) läsare tänker ryck upp dig för tusan! (Jag ska försöka men det är svårt)