lördag 17 maj 2014

Första kläderna är inköpta

I april kunde jag inte längre hålla mig utan de allra första inköpet till bebisen blev dessa små söta byxor. Starten på lillknoddens garderob startade.

Graviditetskrämpor

Runt gravidvecka 8

Graviditetskrämporna kvarstår, det värsta är illamåendet och tröttheten. Att nästintill varenda dag känna sig illamående och med en stor avsmak för mat samtidigt som man känner sig omåttligt trött oavsett ovanligt många sömntimmat. En bra jämförelse är att jag numera går runt med en ständig bakfylla. Så känns det i alla fall, att vakna illamående, tvinga i sig någon mat. Lite vila och sedan försöka äta ytterligare lite till och sen ingen som helst energi för att orka göra något.

Det är tufft dessa dagar, speciellt på morgonen men även senare under dagen. Ibland på jobbet får jag antingen ställa mig och ta några extra djupa andetag men ibland klarar jag mig inte utan behöver gå in på toaletten och hulka mig över toaletten.

Att på jobbet byta flera bajsblöjor i rad och tömma illaluktande sopor känns emellanåt riktigt jobbigt. Ytterligare ett besök på toaletten ligger ofta nära till hands vid dessa aktiviteter. Hemma kan jag be Martin ta ut soporna men det är lite svårt att be en kollega eftersom att de fortfarande är ovetandes om det som sker i magen.

När jag kommer hem från jobbet är jag också ofta så trött att jag har svårt att hålla ögonen öppna, att gå och lägga sig runt nio på kvällen är nu nästan en pina då jag knappt orkar hålla mig vaken ända till denna för mig nu sena timma.

En morgon att minnas

En morgon (för nu längesedan) så fylldes hela jag av glädje:

Martin pussade mig som vanligt imorse men sa också extra hejdå för att han skulle åka iväg på skidweekend. Efter pussar han mig också på magen och säger "hejdå killen eller hejdå tjejen där inne. Nu tar du det lugnt i helgen" 

Hela jag fylls av en värmande känsla. En känsla av att jag bär vårt gemensamma barn uppkommer och det känns lite extra fantastiskt. Att jag fick äran att få denna vackra man som sambo och som blivande pappa till mitt barn är något jag verkligen är lycklig över. En fullkomligt övermäktig känsla slog mig denna morgon och jag vaknade verkligen med ett leende denna morgon.


Detta trodde vi inte på denna bilden när vi precis hade träffats och var 16 resp. 17 år. 

Första mötet med barnmorskan


En vecka efter beskedet om graviditeten ringde jag barnmoskemottagningen och sa att jag ville skriva in mig hos dem. Jag fick en tid veckan därpå och Martin och jag gick dit tillsammans. Eftersom att barnmorskan ligger i samma hus som studentkåren smög vi oss försiktigt dit i hopp om att inte möta något känd person, eftersom vi ville ha nyheten för oss själva ett tag till.

Väl hos barnmorskan var det först dags för mig att ta lite prover, vikt och urinprov. Sedan fick vi möta barnmorskan och svara på lite frågor och prata om förväntningar på graviditeten och så. Jag förklarade också att vi är osäkra på hur vi ska beräkna graviditeten eftersom jag haft sån oregelbunden mens, men utifrån det vi vet tyckte barnmorskan ändå att vi skulle beräkna utifrån senaste mensens första dag som man brukar göra. Väl då blev vi framflyttade ungefär 2 veckor emot vad jag egentligen trodde att det var.

Besöket hos barnmorskan gjorde att det hela kändes något mer verkligt, vi hade skrivit in oss hos barnmorskan som ska följa oss genom hela graviditeten och hon sitter och gratulerar oss för att vi är blivande föräldrar, det känns lite märkligt men såklart fantastiskt roligt. 

Vecka 9 (8+0) 

Vid beräkning från senaste mensen går jag idag in i vecka 9. Jag tänker mycket på och längtar efter vecka 12. Dels för att delge den stora nyheten men framför allt för att missfallsrisken minskar markant. Jag funderar mycket på att det kan gå fel men vänjer mig mer och mer vid tanken att jag är gravid. Det är fortfarande svårt att greppa och förstå att det är sant, kanske är det bara en uppskjuten mens ändå är jag dum nog att tänka. På onsdag har vi inskrivningssamtal hos barnmorskan och det ska bli spännande och om en kanske lite mer verkligt då. 

Symptom jag känt/känner av är illamående de om det går för långt emellan måltiderna, stundvis molvärk i livmodern (antagligen växtvärk) och kissnödighet. Lite putmage (antagligen pga tarmar, så full av gasmage) träder fram lite och speciellt på kvällen idag. Då har jag minsann inga tajta kläder gör få avslöjar det nyheten även om det bara är gas eller vad det är så ser jag ändå lite gravid ut. 

Idag har jag (inte ännu behövligt) köpt mina första mammabyxor. Jag ville prova ut min stl och av ett par hängde det bara tre par kvar och ett par var i min stl så då fick jag passa på. Så om en månad kanske, är det kanske dags att börja använda mina byxor. 

Berättade för föräldrarna

När vi plussat räknade jag ut att jag borde vara i vecka 5, väldigt tidigt i graviditeten och fortfarande kan mycket hända. Vi hade tidigare pratat om att ha nyheten för oss själva ett tag innan vi berättade för att man vet aldrig hur det går. Man vill liksom inte ta ut glädjen i förskott om det skulle hända något tråkigt. Saken var den att nyheten kom till oss 17/2 och 20/2 hade jag en tåoperation planerad där jag verkligen bönat och bett om både smärtlindring och lugnande tabletter vilket nu inte längre var möjligt, alltså var vi tvungna att berätta för mamma eftersom hon skulle följa med mig till sjukhuset. 

Vi valde då att berätta för familjen. Vi skrev ett kort som vi låtsats kommit på posten och sa att det låg utanför brevlådan, ni måste tappat brevet. I brevet stod det: 
Hej! 
Om åtta månader väntas ett hus vara färdigbyggt. Hoppas att ni kan stötta och vara en hjälpande hand under tiden så att det finns ett hus för mig att flytta in i. Kram till farmor/mormor och farfar/morfar från mig som kommer om 9 månader. 

Reaktionen var övervägande glädjetårar. Martins syster fick också ett kort men med annan text om att hon nu skulle få jobba hårdare för att lära mig massa bus och med hälsning ifrån bebisen även där. 

Så i nuläget vet endast den absolut närmsta familjen något, även om jag har väldigt svårt att hålla mig så vill vi ändå vänta tills missfallsrisken minskat. 

När vi plussade

Vi hade bestämt oss för att vi skulle försöka starta bebisverkstaden när bebis som tidigast skulle komma i oktober, eftersom huset då beräknas att vara inflyttningsklart. När vi väl kom till kritan och egentligen kunde börja försöka blev vi lite nervösa och tänkte att lite tidsmarginal till huset kanske ändå inte vore fel. Vi bestämde oss för att skydda oss en månad till. Några få undantag från skydd blev det, sista veckan innan beräknad mens tänkte jag att det är knappt någon idé att använda skydd för chansen att bli gravid är minimal. Visst visste vi att chansen fanns men vi tänkte blir det så blir det  men tanken var att försöka månaden därpå. Självklart hade det varit lika välkommet vilket månad den än blev. 

Efter det att jag slutade med p-piller har mensen varit något oregelbunden men den har ändå kommit varje månad. Likadant denna månaden tänkte jag, jag tyckte mig känna flera gånger att snart är den påväg så jag bekymrade mig aldrig för att den inte skulle komma för jag kände ju i magen att det var dags, lite smått molvärk och ömma bröst, den kommer vilken dag som helst var min tanke. Efter lite väl många dagar gjorde jag ändå ett test för att se om det nu bara var kroppen som krånglade efter p-piller avbrott eller var det så att jag var gravid. Testet visade negativt och jag blev lite bitter på att mensen nu börjat krångla efter några månader som den funkat, det var så olägligt nu när vi skulle börja försöka få barn. Fortfarande kommer ingen mens och jag gjorde ytterligare ett test när menscykeln börja gå upp emot 38 dagar, fortfarande negativt. Jag ställde mig nu in på att mensen krånglar och säkert gör uppehåll denna månad (vilket ändå är vanligt efter p-piller avbrott). En morgon när jag åkte till jobbet kände jag mig så illamående men åt lite och det var över. Ytterligare en misstanke ställdes men samtidigt inte eftersom magsjuka går på förskolan. Inget mer med det, men när jag berättade detta för Martin bestämde vi oss för att köpa ett "riktigt" test, innan har vi haft billig variant jag köpt på Ullared som varit skönt att haft liggandes när misstanken faller på vid mycket oregelbunden mens. 

Jag gick in på toaletten öppnade testet, doppade stickan och lade det ifrån mig, det blinkade ett timglas och sedan kom "Gravid" upp på displayen och jag började skaka av glädje och även lite förundran, det var (och är en vecka senare fortfarande) ofattbart. Jag är gravid! Jag gick ut till Martin i köket och visade testet och han börjar skratta och säger, nu får jag minsann bygga på älskling. Ett glädjerus läggs över oss och det faktum att vi väntar barn. 

Min vy har ändrats

Mina väldigt få läsare är troligtvis knappt kvar eftersom jag inte gjort något inlägg här sedan väldigt länge. Jag har en rad med utkast som jag skulle kunna posta nu efter att nyheten om att vi väntar barn är officiell på sociala medier. Vi ville vänta tills efter ultraljudet med att berätta nyheten för alla medan närstående har veta det ett tag såklart, därför kommer nu en mängd inlägg som egentligen är väldigt gamla att postas. Alltså ett gäng med inlägg om hur graviditeten är och har varit. Det är främst kul för mig själv att dokumentera detta och läsa igenom sen.
Min vy nedåt börjar sakta ändras, byxknappen är inte längre något som är synligt när jag kollar nedåt. 

Babynest

Jag har sett så mycket om babynest på bloggar och liknande och många verkar ta fram husmodern i sig och knåpat ihop ett egengjort. Jag tog efter idén och tänkte att det kan bli en liten utmaning, speciellt med tanke på hur ofta (läs, sällan) jag använder symaskinen. Tyg och annat material köptes in och med en bild från en blogg om mönster försökte jag göra min version av ett babynest. Resultatet finns på bilder nedanför 



             Och får jag säga det själv måste jag säga att jag är sjuhelsiktes nöjd. För att vara mig är det en merit att jag ens fick ihop det och resultatet blev dessutom bra, visst kan man se om man granskar noga att det är hemmasytt men det är även lite charmen över det hela. Jag är helt enkelt väldigt nöjd och har fått lite mersmak, vad ska jag ta mig an för projekt härnäst? En lapptäckesfilt till vagnen är en av funderingarna, vi får se.. 

Ultraljud

Att göra ultraljudet var en av de absolut häftigaste upplevelserna i hela mitt liv. Eftersom jag ligger lite efter i bloggen gjordes ultraljudet 15 maj så det var några veckor sedan men ack så häftigt det var. 

När vi satt i väntrummet var det många känslor som spirade i mig, allt ifrån förväntansfull till skräckslagen till nervös. Att veta att vi inom en kort stund skulle få se vår bebis kändes så overkligt, och att det äntligen var dags. Jag som sett fram emot denna dagen så länge. När vi väl kom in i undersökningsrummet blev jag lite nervös när hon tog gelen på magen och tog fram ultraljudsinstrumentet. Nu var det dags. När hon tog instrumentet mot magen högg det till av nervositet och sen såg vi en liten krabat formad som en människa och ett litet hjärta som pickade och all nervositet försvann och utbyttes mot en enorm glädje. Jag vet att jag hann tänka att varför rör den sig inget men just då kom en liten vift med armen och det var verkligen så fantastiskt att se. Detta var vår lilla bebisen, den som ska komma till oss i oktober. 

Undersökningen påbörjade och hon började titta runt för att konstatera att det "bara" var en bebis och sedan börjades mätningarna. Ganska så snart sa hon att den var mindres förväntat och frågade om mensens regelbundenhet. Vi var innan medvetna om att detta troligtvis skulle ske och enligt våran egen teori så trodde vi att bebisen var lite yngre än vad barnmorskan trodde, vilket visade sig stämma. Vi trodde att vi var i vecka nitton men blev flyttade tillbaka till början av vecka sjutton. Bebisen var 19 dagar färskare än barnmorskans beräkning. 

Annars verkade alla mått stämma, hjärna, hjärta och ryggrad såg bra ut och barnet gjorde många friskhetstecken med att sparka, dricka massa vatten och vifta med handen. Barnmorskan sågades hon behövde se trots tidiga veckor men ändå ska vi få göra ytterligare ett ultraljud 9 juni för att de har en sådan policy om man blir flyttad mer än 14 dagar. Det är något i hjärtat på lillknodden som är mer utvecklad i senare graviditetsvecka som man då kan kolla på och det är inte oss emot att få se den lilla en gång till. 

Bebisen ville dock inte vara med så bra på bild, när barnmorskan skulle ta bild rörde den signaler sprattlade till, så att bli fotograferad var inget som den var jättesugen på. Bebisen var mest bara törstig hela tiden. När vi tittade på helhetsbilden sa hon att oj vad den dricker och visade munnen som rörde sig och sedan kollade hon runt på lite mått och så tillbaka till ansiktet och då dricker bebisen fortfarande. Vi kommer behöva arbeta med att få lillknodden att dricka med måtta sen i tonåren minsann. Vi skämtade i alla fall om detta på vägen ut från ultraljudet. 

Lillknodden ville heller inte visa sig så mycket av vem den var, eftersom det var tidiga veckor var det också svårt att se men först trodde hon att det var en liten tös men sen när den vände sig om var hon inte lika övertygad och trodde snarare på en kille. För mig spelade det gången roll att få veta efter att jag fått veta att bebisen växer och mår bra men Martin vill verkligen veta vem det är som gömmer sig i magen. Vi får hoppas att bebis är mer sugen på att visa upp sig nästa gång. 

Jag kan i alla fall säga att jag längtar enormt till vi får se lillknodden igen, det var ju så kul.