I vilket fall som helst har jag fruktat dagen länge och idag var det dags. Dagen D var kommen, mamma hämtade mig och vi packade in kryckorna i bilen och tog oss till Uddevalla och kirurgmottagningen. I väntrummet satt jag och skakade av ångest men kände mig ändå lite peppad på att få det gjort, samtidigt var jag livrädd. Väl inne på undersökningsrummet var det inget snack om att operationen skulle ske. Jag lade mig tillrätta på båren och operationsbordet riggades. De fasansfulla bedövningssprutorna (de som jag bävat så för) var nu ett faktum. Liggandes där på bordet kände jag mig inte stor och kaxig när jag skrikandes och gråtandes klämde mammas hand. Det gick som tur var snabbt över och kirurgen lämnade rummet för att bedövningen skulle få en chans att verka. Fortfarande väldigt spänd med något lättad över att sprutorna var över låg jag där och väntade. Kirurgen kommer tillbaka och börjar skrapa lite på tån och jag säger att jag behöver mer bedövning. Ytterligare en spruta givs och jag får vänta igen, kirurgen kommer tillbaka en stund senare. Han börjar skära i tån och jag märker att bedövningen inte tagit ordentligt eftersom det gjorde enormt ont. Kirurgen blir frustrerad och säger att han på sina 20 år som kirurg aldrig varit med om att en patient efter så mycket bedövningsmedel fortfarande inte är bedövad. Du spänner dig för mycket och den inflammerade delen går inte att bedöva men jag ger dig ytterligare en spruta annars får det bli sövning längre fram vilket är mycket större påfrestning på kroppen sa han åt mig. Jag fick ytterligare en spruta och bedövade inte den fick jag ta ett ställningstagande om jag skulle operera ändå eller om jag skulle bli sövd någongång längre fram. Skärp till dig nu för tusan Nathalie var min tanke och jag försökte göra allt för att spänna av. Kirurgen försvann igen och mamma försökte peppa mig till max och pratade om roliga saker som skulle få mig att slappna av. Kirurgen kom tillbaka och nu var det dags med ytterligare ett försök, han skär i tån och jag är bedövad. Jag blir så lättad och ropar score! Ungefär en halvtimma senare är jag färdigopererad och kirurgien hade nu dragit bort hela tånageln för mig och skrapat och karvat bort nagelroten för att nageln inte ska komma upp igen. (Inte 100% garanti men hans erfarenhet var att det brukar gå bra)
Med halva foten bedövad tar jag mig nu till bilen utan problem och vi bestämmer oss för att åka och äta. Mitt under maten inser jag att bedövningen börjar släppa och att det börjar göra fruktansvärt ont. Alvedon intas och jag åker med mamma och blir nedbäddad i hennes soffa. Jag vet inte om jag ska ligga, sitta, eller hur jag ska bete mig för det gör så bövelens ont. Tårarna bara rinner av smärta och det finns inget mer jag kan göra. Martin kommer senare och hämtar mig och får lyfta in mig i arbetsbilen för att jag inte själv kan kliva upp. Och tårarna rinner för att det gör så galet ont. Kommer hem och kryper ner i sängen och inser att förbandet nu är blodigt och måste bytas. Mamma får komma och hjälpa mig och när jag väl fick av bandaget avtar smärtan något men att sätta på ett nytt var olidligt smärtsamt. Det nya sattes inte riktigt lika hårt och smärtar avtog något, jag klarar nu av smärtan utan att tårarna rinner men jag är liggandes och det gör för ont för att kunna slappna av och somna. Det går inte att ligga skönt och när man inte blir distraherad av något annat man gör så blir smärtan betydligt mer påtaglig och lagom tills jag är nära på att somna måste jag byta läge på foten. Jag kan säga att det känns att jag lever och det är absolut den mest smärtsamma operationen efteråt (jämfört med mina tre tidigare operationer). Jag får glädjas åt att det nu (förhoppningsvis) har vänt och nu går mot det bättre.
