torsdag 28 november 2013

Sometimes its hard..

Att söka jobb kan vara den mest självförtroendedödande grejen jag varit med om. Det tär mig sönder och samman. Man skriver personligt brev efter personligt brev och skickar in ansökan efter ansökan i hopp om att någon ska höra av sig. Gör de det? Nej! 

Sen att man ser att klasskamrat efter klasskamrat lägger upp bilder på anställningsbevis och skriver om att de får jobb svider gott i hjärtat. Visst är jag glad för deras skull men det är samtidigt svårt att vara genuint glad när en vän får fyra erbjudanden om jobb och andra får gå på flera olika intervjuer och jag får INGENTING! Ett ynka massutskick i mejl om att en (av många sökta) tjänst är tillsatt till någon annan. 

Man börjar fundera på vad man gör för fel, varför är ingen intresserad, borde jag skriva de personliga breven på annat sätt eller är jag helt enkelt inte det någon arbetsgivare söker? Är jag inte lämplig? Man placerar mycket giller i huvudet på sig själv alltså. Man ser tjänst efter tjänsts utgångsdatum passera utan något samtal. Det är bara att stryka ytterligare ett jobb ifrån listan och lägga på minnet att det är ytterligare en arbetsgivare som tycker att man är ointressant. 

Innerst inne vet jag att jag är lämplig och att jag kommer göra ett bra jobb men hur ska man kunna visa det när ingen hör av sig. Att försöka tänka på ödet och att jobbet för mig kommer senare fungerar inte, jag tror inte på något öde. Varför skulle det i så fall vilja plåga mig så? 

Självförtroendet är i bott och allt med detta jobbsökandet känns som en enorm ångestfylld stressande faktor som tär något fruktansvärt på mig. Ju längre tiden går och ju fler andra som får jobb ju mer värdelös och nedtryckt känner jag mig. 

Folk säger tids nog kommer det ett erbjudande och jag säger bara, när fan då? Det är svårt att se det hela positivt. 

/en bitter, ledsen, ångestfylld, stressad, orolig Nathalie med ett självförtroende i bott. 

Jag vet att ni (ynka få) läsare tänker ryck upp dig för tusan! (Jag ska försöka men det är svårt) 



tisdag 26 november 2013

Nu är det snart dags...

Om ungefär en timma väntas ytterligare ett steg i uppsatsen på att tas. Vi har fått intervjuguide godkänd och nu väntar genomförandet av intervjuerna. Första läraren till rankning är om en stund och det ska bli spännande. 

Det känns ännu mer som en uppenbarelse på att det faktiskt snart är slut och att studietiden börjar nå sitt slut. Både läskigt och fantastiskt på samma gång, en knepig känsla. 

söndag 17 november 2013

Drömmar...


Drömmar som jag hoppas på kommer bli verklighet... 




Det börjar närma sig...

En mängd lärarjobb är sökta och nu håller jag alla tummar och tår för att någon ska höra av sig och vara intresserad av att anställa mig. 

Huset ligger vilandes över vintern men drar igång ordentligt till våren och om allt går som det ska ska vi flytta in om ungefär ett år.

När jobb och hus är fixat, när vi flyttar in i huset är det fritt fram för en liten knodd att komma. Huset måste vara klart först men sen är vi mer än redo för att utöka lilla familjen. 

Vad ska vi säga, om 1,5 år borde drömmarna vara uppfyllda? Eller är det väl optimistiskt? 

måndag 4 november 2013

Byt byxben!

Människan är en märklig varelse, dagens samhälle ger oss valmöjligheter av alla dess slag och visst är vi i många fall ute efter variation. 

Jag skulle inte ljuga när jag säger att jag gillar de valmöjligheter jag har men använder jag dessa möjligheter till fullo, nja! Lika väl som människan har alla dessa valmöjligheter är vi vanemänniskor utan dess like. 

När jag nu varje morgon får gå igenom en smärtfrekvens när det gäller att stoppa i benet i ett byxben och borra sig ner med tårna till fotens hål så har jag märkt att detta gör mindre ont om jag tar höger ben först eftersom höger tå gör ont. Tar jag detta ben först blir byxorna inte lika styva som när ett ben redan är i byxan men tror ni att jag på morgonkvisten brukar minnas detta, nej! 
Jag är så präntad med vanor att det är jättesvårt att byta ben att stoppa först i byxan. Låter löjligt, men tänk själv! Visst tar man alltid samma först när man klär på sig? 

Det är samma vanemönster när det gäller att lägga armarna i kors, människan lägger alltid samma arm först, provar man medvetet att byta känns det jättekonstigt. 
Så trots dessa valmöjligheter är det ofta vi gör saker av ren vana, eller?